Sara Öhman

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på framtidskommissionen.se/gastbloggare

År 2025 ska jag enligt min livsplan sätta mina barn i skolan. En skola som inte alls kommer vara lik den vi har idag, där valmöjligheterna är betydligt fler – Men förmågan att lära ut dem betydligt mindre. Ännu kommer inte ha skolan med dess utbildade lärare ha hunnit anpassat sig till breddningen av kunskapsområden och kulturell mångfaldhet (och då menar jag inte antalet nationaliteter och religioner som omger dem)  Under hela sin skolgång kommer mina barn brottas med detta problem, de kommer vara nästa förlorade generation. Detta ställer högre krav på mig som förälder som behöver ta vid där skolan brister. Stackars mina barn, med en 80-talist morsa som aldrig varit tvungen att anpassa sig efter industriella processer, de kommer att bli om än mer förvirrade än vad vi är idag, och våra krav på varandra kommer inte göra situationen bättre.

Mina barn kommer även sakna kultur, åtminstone den form av regionalkultur vi är uppvuxen med idag. Mina barn kommer att lanseras globalt redan från födsel in i ett samhälle där kulturer skapats på en världsomspännande nivå snarare än lokalt anknutet. Mycket väl kommer det kunna vara så att de har mer gemensamt med ett barn i Japan än ungen i granngården. Hur ska jag då kunna lära dem om politik, ekonomi och det jag betraktat som kultur? När de redan kommunicerar på en global nivå – Hur ska jag lyckas få dem att finna intresse för vad som händer i det land vi råkar bo i? Deras svar till mig om jag berättar om vårt samhälles problem kommer att vara ”Men låt oss flytta då Mamma?” precis på samma sätt som vi 80-90-talister pratar om våra arbetsplatser. Den här platsen/landet är till för mig – Passar den mig inte rör jag mig vidare. Det behöver inte vara fel att betrakta världen på det sättet, det skapar hälsosam konkurrens som driver utveckling, däremot kommer samhällsstrukturerna ännu inte ha möjligheten att ta tillvara på det.

Mina barn kommer vara den förlorade generationen. Om vi inte hinner ikapp framtiden.

Ett av de största samhällsproblemen i den relativt avlägsna framtiden kommer vara att ta tillvara på den mängd individer som lärt sig hantera information och lätt omvandla den till kunskap, betydligt snabbare än vi gör idag. Att kunna sköta detta individuella management av drivkraft och specifik kunskap kommer inte bara lägga ansvaret på samhället utan även än mer på vår roll som föräldrar och medmänniskor/kollegor för kommande generationer. Vi behöver ombilda och mentalt anpassa oss efter globala sub-kulturer.

Vad ska skolan då göra för att fånga upp talanger, drömmar och drivkraft? Jag ser min vän Gustaf posta en bok av Seth Godin på Facebook där han försöker  besvara frågan, bland annat benämner han skolans syfte som

• Att skapa ett samhälle som är kulturellt koordinerat
• Att driva framåt vetenskap och kunskapsbildande samt att ta in information för informationens skull.
• Att förbättra civilisationen genom att ge individer verktyg att ta bra beslut
• Att träna individer att bli produktiva skapare

Detta besvarar inte frågan på hur skolan i framtiden kommer behöva agera när mina barn mest troligt är mer lämpad och kan lära mer av en lärare i Singapore eller Italien än en lärare i Sverige på grund av deras intressen och kulturella likheter. Däremot ger det en antydan om kärnan i syftet med skolan som för samhället bör vara viktigare att fokusera på än att arbeta för att behålla traditionella strukturer. När sakfrågor styr individen snarare än politiska samhällsåskådningar kommer traditionella strukturer behöva omformas.

I den bästa av världar har ett samhälle som är öppet och drivs av globalt kulturella likheter inte problem med varken sysslolöshet eller urbanisering. Vi kommer befolka fler delar av världen om det inte längre spelar någon roll från varifrån vi verkar. – Det är att ta tillvara på kunskap och drivkraft hos de som ännu inte funderat ut hur som är utmaningen.

Härmed lämnar jag över stafettpinnen i Framtidsstafetten. Tack Framtidskomissionen!