Passion är vår viktigaste egenskap i arbetslivet, det tror jag. Det är vad som får oss att ställa högre krav och kämpa hårdare, ibland utan ens att tänka på det. Passion är även vad som tar dig vidare från drömmande rookie till professionell yreksutövare och innovatör samt vad som kommer göra dig bra på det du bestämt dig för att göra.
Jag har alltid blivit intalad att jag kan göra allt, det är en fin gåva min omgivning har gett mig. Det har gjort mig till en drömmare och en risktagare. Nu vill jag inte påstå att jag någon gång tagit särskilt stora risker, men jag utmanar ständigt mig själv i saker jag egentligen skulle vilja undvika eftersom jag innerst inne tror att jag faktiskt kan. Det är med den drömska bilden om hur världen bör fungera jag satt av mot att börja plugga och sedan vidare in i arbetslivet. Hittar jag det ”jag älskar” kommer jag bli bäst på det, min passion kommer att se till det.
Väl in i arbetslivet upptäckte jag att världen inte alls var så fantastisk som jag trodde den var. Jag hade en helt vrickad bild av vad som gjorde människor bra och omtalade inom vad de gör, utom gällande de utvalda få som var genier som inte nyttjade sitt geniskap till fullo. Även i arbetslivet blev min attityd till utmaningar och syn på arbete välkomnat med öppna armar, men min snedvridna bild om hur professionen betraktade sina arbetsuppgifter fick min passion att svalna och jag letade efter ett mer likgiltigt synsätt på mina mål och drömmar som verkade komma närmre mig i ökad takt. Men med en avsvalnad passion tappar du takt, och plötsligt finner du besvikelse. Genuin passion och drivkraft är så viktig!
För såhär är det: Jag tror att jag har potentialen att klara av mer än alla andra i min omgivning. Jag på fullaste allvar att jag kan prestera resultatet från fem personers arbete, och jag kommer bli besviken om jag inte klarar det. Låt mig förtydliga: Jag tror alla har den här potentialen men att få kommer lyckas övertala sig själva innan det är för sent.
Vad händer när jag inte ser resultat av det jag gör eller möter motgångar i mitt arbete? Jag tar det oerhört personligt, detta eftersom jag ”gör vad jag älskar” (som det kallas). Jag ska ju vara bäst på det här, så varför händer inget? Var tusan är mina resultat?!
Att ha så starka känslor, och så mycket av sin identitet, kopplade till sitt ”arbete” kan vara både bra och dåligt. Jag tror att det i huvudsak är bra, så länge du lär dig bemästra dessa känslor. Jag tror att det är en stor del i att jag är så pass bra på det jag gör, jag kan aldrig släppa och aldrig sluta utveckla. Det ger mig lycka mycket mer än vad det gör mig besviken och upprörd. Och helt ärligt så är känslan av att vara upprörd ganska härlig.
Vad jag måste lära mig är att förstå att jag kan göra ”anything, but not everything” (som Jesper alltid säger). Jag kan inte övertyga alla människor jag möter och jag kan inte kontrollera deras förväntningar eller förutsättningar.
Först när jag lär mig detta…
Då kan jag bli bäst!
Små steg varje dag. Jag vill det här så himla mycket!