Sara Öhman

Veckan började med en presentation för tio auktoritära medelålders män och kvinnor, jag var taggad och tillsammans fick jag och min partner dem att le. Jag har inga problem med att hålla presentationer för denna kategori, något som är mig förunnat.

Tjejen som presenterat med mig, och som även var ansvarig för presentationen, tycker jag att beter sig ytterst professionellt. Skulle jag inte veta hennes födelseårtal skulle jag inte tro att hon är just 19 år när hon självsäkert presenterar affärsmöjligheterna och synergieffekterna med sitt projekt. Vi diskuterade efteråt vår syn på oss själva och hon berättade att hon försökte slå bort tankarna på att hon är just en 19 årig liten tjej och att hon därför inte borde klara av det hon gör. Jag kände igen mig, så många gånger har jag tänkt de tankarna.

På eftermiddagen fikade jag en lång fika med en av mina nyaste bekantskaper, en 30 årig tjej som håller på att starta sitt egna företag som kompositör. Även hon berättade om tillfällen hon känt sig malplacerad, liten och utdömd vid motpartens första anblick.

Det är lätt att skylla på sin yttre beskaffenhet ”Jag är liten 20årig tjej, jag behöver inte kunna det här” , det gör det på något vis ok att inte lyckas och tar bort lite av pressen vi ambitiösa tjejer har som ständig följeslagare. Men för mig är det erfarenheten och kunskap om ämnet som spelar roll. Har du blivit kallad till ett möte för att presentera din grej så är det ju för personen/personerna är intresserade av vad du har att lära dem – inte för att de ska såga dig. Sitter jag och diskuterar organisationskultur och identitet med en äldre teknisktinriktad man är det mest troligt att jag kan mer om ämnet än honom. Det sitter helt enkelt i våra huvuden och det är vi som sätter begränsningarna när vi tvivlar på oss själva.

Jag har haft tur att jag fått jobbat med det här under min utbildning då jag flera gånger har fått jobbat för att få bort det första intrycket efter att ha klivit in ett rum – och lyckats. Jag har börjat lita på mina åsikter och kunskap, mycket tack vare både positiv och negativ feedback. Samtidigt så känner jag samma tvekan som ovanstående tjejer varje dag och gör allt för att undvika att bli uppfattad som ”en liten tjej” innan jag vunnit förtroende.

Vad jag såg igår när Maja presenterade Entreprenörsjakten var inte tveksamma ögonbryn hos åhörarna utan leenden och instämmande nickningar, och när Karin berättar om sitt företagande trillar jag av stolen – och då är inte jag lättimponerad. Båda de här två tjejerna gör så mycket mer än mig, och ändå känner de som de gör. Jag önskar de kunde se vad jag ser.

Och jag/vi uppskattar input från er kvinnor som överkommit detta i kommentarsfältet nedan.

Till er tjejer som skjuter er själv i foten då ni lever med begränsningarna i skallen rekommenderar jag det inlägg av Camilla Wagner som jag nämnde i föregående inlägg ”Hon kan knappast kallas kvinna”