Jag inser att jag ibland, i min åsikt om sociala mediers och dess verktyg, har en mer bitter syn än vad jag egentligen skulle vilja. Min bittra syn grundar sig i engagemanget hos den vanliga medelmåttan. Experter får det att verka så enkelt, jag skulle också vilja leva i deras värld. För mig är det den vanliga medelmåttan som styr, det vill säga 95% av vår befolkning, de vill inte göra mer än de behöver – med allt vad det innefattar.
Inom människan finns förändringsmotstånd, inte ens den mest kreativa och äventyrliga människan kan påstå något annat. Detta betyder att vår hjärna stöter bort företeelser som kräver att vi behöver lära oss nya saker och förändra våra synsätt och värderingar. Sociala medier innebär ökat kunskapsbehov, transparens och framförallt tid, initiativ och engagemang. Vinsten med att lära oss nya saker vi inte ser potential till att få en större inverkan på våra liv anses mest tidskrävande och jobbigt, där var vi redan av med inspirationen. Transparens ger människor insyn i våra liv och vi alla är rädda för att bli dömda av andra människor, grundläggande socialpsykologi. Iniativförmåga behöver vi inte ens prata om, för detta är en sällsynt egenskap som endast återfinns hos ett fåtal människor. Nyttan ter sig därför mindre än ansträngningen.
Nu är jag däremot den som gärna strävar för förändring, så vad tror jag att man kan göra för att skapa förändring.
Socialpsykologi och consumer behavior, saker vi studerat i evigheter ger oss svaren. (Säger hon som är född på 80-talet och inte känner till något annat) Vi måste ställa frågan hur den verkliga människan egentligen agerar i sitt vardagliga liv för att sedan ge dem incitament att påbörja en förändring. Jag upplever att min pappa har facebook för att övervaka mig och min syster samt min mamma och farmor har msn för att hålla kontakten med mig. Framförallt har mina vänner facebook för att främst snoka, sprida information om event, spela spel, tidsfördriv och till viss del nätverka. Jag har tre (!) vänner som bloggar (då dagboksbloggar). Det jag upplever att omvärlden tänker på när de hör ordet blogg är de vanliga dagboks-/modebloggarna. (Ni vet alla vilka) Vad jag försöker säga är att få använder sociala mediers verktyg för dess egentligen tilltänkta potential. Nu är större delen av min omvärld verksamma inom yrkeslivet, och jag tror användandet kommer förändras då vi som är interaktiva på webben träder in i näringslivet. Därför är vad som krävs institutionella förändringar, det kommer att ske i och med det omtalade generationsskiftet, bara vi aktiva får lära oss verktygen. För varför ska vi använda verktyget (läs twitter/linked-in) när ingen annan i vår omvärld använder det? Snart kommer vi!
För företag handlar verktyget om organisationskultur. Nu måste jag påpeka att jag inte har någon förståelse för något annat än kunskapsföretag, men ni som är insatta i andra typer av företag kanske känner igen er ändå. Den vanliga anställde kommer inte börja microblogga/blogga bara för att chefen anger det som en ny policy. För att skapa engagemang hos den anställde räcker det heller inte med att ta in en inspirationsföreläsare eller liknande inspirationsmoment. Användandet av sociala media ingår inte i de flesta arbeten, det ingår inte heller i medarbetarens vardagliga privata liv (och här får någon gärna lära mig skillnaden mellan att företagsblogga och privatblogga). Medarbetaren är som ovan nämnt en helt vanlig medelmåtta som inte vill att arbetet ska ha större inverkan på dennes liv än vad det redan har. DOCK – genom organisationskultur skapas vilja till förändring. (För er akademiker som läser kan jag säkert angre 100källor på detta, skicka ett mail så kan ni få dem) Organisationskultur är komplext, jag har försökt förstå mig på det i några år nu samtidigt som jag varit på flera företag för att försöka få reda på uppkomsten och användandet. Det tar år att odla fram en stark organisationskultur och det är svårt att styra, influenser kommer från samhället, kunderna och arbetsprocesserna. Att därför bygga in sociala medier i organisationskulturer kommer ta tid, men vad jag tror kommer gynna detta är organisationskulturer där förändring, lärande och kreativitet uppmuntras.
Det finns hopp! Den senaste veckan har nyhet efter nyhet presenteras där man pratar om barns användande av internet. Den senaste nyheten hörde jag igår, då presenterades resultatet på hur unga barn är när de börjar använda internet och genomsnitts åldern var fyra år. ”Shit!” tänker jag som inte presenterades för internet när jag var 7år (1995), då var det mest spännande man kunde hitta en bild på Clintons katt Sox som förövrigt tog 20 minuter att få fram på modemet. Tänk vad dagens barn kommer få växa upp med, vilken interaktion! Tänk vilken annorlunda världsbild de kommer att ha och hur vassa de kommer att bli! Jag slår vad om att en stor del underbarn kommer börja surfa på Ted.com redan när de är 7-10år. Jag blir stressad, de kommer sopa banan med mig.
Programmen/verktygen är det inget fel på, användandet kommer bara att bli bättre och lättare. Utvecklingen kommer att ske/sker redan. Det är bara frågan om oss själva. Vi kan sammanfatta min livsattityd som ”Man kan inte lära gamla hundar att sitta” – Något jag hoppas att få äta upp och lära om.
Mina nästa fundering rör: Stundar ’Information overload’ eller kommer toleransen ökas?
Inspiration:
Uppgången för digitalamediainvesteringar.
Nya Ekonomihögskolan strategernas svar från Clay Shirky och tankar kring samarbete och institutionalisering.
Den mobila utvecklingen och dess motstånd.
(Och sen hade jag jag glömt och bokmärka resten av de inlägg och artiklar jag läst i veckan, Rookie misstag, ber om ursäkt och återkommer.)
Idag ska vi slå världsrekord! Befinner du dig i Växjö är du varmt välkommen till vårt läger hos Nätverket SIP!
