Sara Öhman

”Tjejer kan inte bli företagsekonomer – de har ju sina känslor och skit” hörde jag min pojkvän skämta med ett gäng grabbar utan att tänka på att jag, en tjej, som stod bredvid och lyssnade.

För så lite som 6 månader sedan skulle jag inte reagerat över ett sådant skämt. Något har hänt med mig på sistone och känslor har väckts då kvinnor framställts på olika stereotypiska sätt i filmer. Korkade, lättlurade, känslosamma och mäns-styrda sexobjekt. Jag hatar ordet ”duktig” vilket vi tjejer ständigt förväntas vara. Jag mår illa av allt som rör ämnet ”sex”. Jag mår dåligt av att se unga tjejer lättklädda och visa både det ena och de andra, jag mår dåligt av att höra killar diskutera tjejers utseende. Jag mår mest dåligt av att jag själv ser tjejer som mindre lämpade för olika saker. Kanske är det mognad.

Jag har nog aldrig riktigt förstått jämnställdhetsdebatten förrän just nu. Ikväll har jag sett den medialt uppblåsta Husfrun Anna Anka debattera med en jämnställdhetsjournalist hos Skavlan följt av ”Mona Lisas Leende” (vilken jag inte sett tidigare) på SVT ikväll vilket att fick mig att tänka till. Anna Anka satt nämligen och beskrev sitt nutida liv precis som det som framlyftes i filmen, dvs. kvinnan vars uppgift att tillfredställa mannen genom att vara en god hustru, vara vacker och korrekt. Filmen utspelades under 50-talet, alltså alldeles nyss – en halv individuell livstid och två generationer tidigare än min egen.

Jag har haft en sådan tur i min uppväxt som undgått att inse detta. Mina föräldrar stoppade inte mig i ett fack och sa åt mig att vara på ett visst sätt för att det är så tjejer ska vara. Jag ser själv att jag valde att leka prinsessa efter som det attraherade mig, min lillasyster lekte med bilar och spelade basket med killarna. Jag har inte lidit av uppfattade könsmässiga skillnader utan det snarare irriterat mig på att bli behandlad utifrån vad jag ansett korrekt samt varit van vid. Jag har aldrig trott att jag behövt gå en viss väg bara för att jag är tjej. Några skillnader har lixom inte funnits, min mamma hade inget typiskt kvinnojobb och inte mina föräldrars kvinnliga vänner heller. (Vad jag kan minnas) Detta är vår generation förunnat, men inte min mormor och farmor och inte heller många av mina föräldrars jämngamla.

”Tjejer bör inte ha rosa – killar bör inte ha blått” trodde jag det handlade om. Struntsak har jag tyckt som anser att det kan vara skönt att få vara lite tjejig ibland. Att kvinnor är i allmänhet lägre avlönade har jag sedan länge bestämt att inte ska gälla mig, men när jag förstår hur kort tid sedan det är sedan kvinnor än fick börja söka en egen karriär inser jag hur naiv jag har varit. Det är ingen fråga om att det är en stor press vi utsätts för. Jag fick nyligen lära mig att idealet för en kvinnlig nyanställd är en snygg 25åring med utbildning och arbetslivserfarenhet som dessutom fått sina första två barn.

Jag förstår varför så många människor blir upprörda nu när husfrun blir hyllad och beundran. Det vore den lätta vägen att gå men många människor, både kvinnor och män, har kämpat för att jag – en kvinna i 2000-talet – ska känna att jag kan göra precis vad jag vill.

Jag är så glad att saker som detta skapar driv inom mig snarare än att slå ner mig. Det finns många där ute att knäppa på näsan.