Sara Öhman

Inlägg publicerat för Entreprenörsstudenten:

Jag är ingen sport-tjej. Nej, sport intresserar mig inte utan ger mig mest magvärk. Sport-människor kan spendera timmar på att nöta kast, slag och träna fysiken för att bli bättre, inte nödvändigtvis bäst utan bara bättre, för sig själv eller för laget. Jag skulle inte vilja påstå att jag saknar tävlingsinstinkt. Tvärt om. I många avseenden är jag sjukt tävlingsinriktad och kan börja bubbla av frustration om någon visar sig vara bättre på något än mig. Jag har bara aldrig haft sporten i mig. Lite lustigt eftersom samtliga i min släkt är sportintresserade och av en kusinskara på fyra söta individer är jag den enda som inte varit en talang i min gren. Ändå har jag försökt, jag hade en handbollskarriär på sex år, tränat friidrott i sammanlagt tre år, älskade basket och allt annat på idrotten – Men nej, annat har intresserat mig mer. Killar, musik, vänner och allt därtill.

I åldern 13-14 försökte jag lära mig att spela golf. Självklart var anledningen till detta främst en pojke, med en del hjälp av mamma och pappas uppmuntran som såg sin chans att återigen uppta sitt intresse de lagt ned då de fick barn. Det gick ok, jag tog det gröna kortet och lärde mig grunderna. Men ni som spelat golf vet att det som med alla andra sporter tar tid att bli bra, och i den åldern tålde jag inte att inte bli expert efter att ha slitit i en månad. Lite cred borde jag få ändå, när jag var 10år och beslöt mig för att lära mig spela tennis stod jag på gårdsplanen och slog i en vecka innan jag gav upp, sedan dess har jag aldrig hållit i ett tennisracket. Nej, sport likt det mesta i livet kräver tålamod.

En sak tog jag med mig från golfen. När man spelar golf får man lära sig att tänka på det där slaget som satt så himla rätt, föreställa sig hur det känns i kroppen för att sedan kunna upprepa det. Det är något jag använt mig av i flera avseenden i livet. Jag försöker ta de tillfällen jag haft en viss känsla efter någon typ av prestation och stoppar in det i ett fack. Kanske är det en lyckad presentation, en inlämnad rapport eller att ha gjort/utsatt mig för något obekvämt och skrämmande. Något som det efter att jag genomfört det låter likt golfbollen som träffar klubban – “klock“.

Mitt problem med min framgång inom sport är mitt kontrollbehov, kan jag inte allt kan jag inte säkra att jag ska lyckas med det. Dock tror jag att det går att träna upp enkelt genom att utsätta sig för alla möjliga osäkra situationer. Jag fann mig själv gå på en anställningsintervju, bli kallad till arbetsprov dagen efter och jobba mina två första veckor på samma ställe tre dagar senare. Ingen aning om var jag var eller vad/hur jag skulle göra. I varje steg tänkte jag “Okej, nu leker vi att det är Entreprenörsjakt, hur känns det i magen?” En situation då jag vågar gett mig på saker jag inte kan – och så löste jag uppgiften lugnt och sansat.

Jag har flera vänner som ifrågasätter varför man ska plugga, även nu efter utbildningen. De kan ha spenderat tre år med att lära sig verktygen, men känner inte tillräcklig säkerhet för att omsätta det i arbetslivet. Jag tycker att de tänker fel. Något jag upplever min utbildning gett mig mer utav än något annat är tålamod och självförtroende. Du ställs inför krav på att lära dig saker inom korta tidsperioder du inte kan något om vid starten, sedan är det upp till dig hur du ska göra för att uppfylla kraven. Visst händer detta inom flera avseenden i livet, men jag tycker det är särskilt påtagligt när du pluggar. Då spelar det egentligen ingen roll vad du pluggar bara du har någon motivation att lära dig det. Du kanske vill bli grafiker och rita snygga estetiska bilder, programmera system eller se sambanden mellan resultaträkning och bokföring när siffrorna faller på plats. Hursomhelst, när du börjar plugga förväntas du inte kunna något – men du förväntas lära dig allt. Du kan alltså inte ha kraven på dig själv att du ska vara expert på en gång.

På intervjun fick jag frågan: “Är du en av de knäppa personer som drivs av utmaningen av att inte veta hur du exakt löser en uppgift?” – Alltså hur jag hanterar kunskapsstress. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare men: “Ja, ja, JAAA!”. Och jag vet inte om mitt svar blivit detsamma för tre år sedan. Utbildning ger dig även verktygen vilket gör att du kan känna någon säkerhet. Du kanske inte vet exakt hur den lösta uppgiften ska se ut, men du vet hur du ska göra för att ta dig dit.Vad som driver mig numer är det “klock” som består av det “Yes, jag klarar det här! Äntligen en utmaning!” (Vilket föregås av “Shit… ok.. jag har ingen aning om hur jag ska lösa det här, panik.. hur fasen ska jag lösa detta?”) Kanske börjar jag bli vuxen.

Jag examinerade mitt vuxna tålamod nyligen då jag höll i golfklubban för första gången på åtta år. Försökte minnas alla tekniska angivelser jag blev given då jag lärt mig grunderna och återkalla minnet av den perfekta träffen för att sedan slappna av. Och vet ni vad? Jag träffade bättre än jag gjorde åtta år tidigare.