Fredag betyder några timmar att ägna åt mina mer hjärnkapacitetskrävande intressen. Jag brukar gå igenom de bokmärken jag samlat på mig under veckan och försvinna bort i sociala mediers, kommunikationens och marknadsföringens värld.
I fredags så var detta ej fallet, istället tog min sambo med mig till sina föräldrar på Smålänska höglandet för att meka med bil, leka med djur och umås med familj. Där läste jag en insändare i tidningen Entreprenör om den nya folksjukdomen informationsstress. (Sida 61)
Villigt kan jag erkänna att jag endast läser 10% av all data (artiklar, böcker, blogginlägg etc) jag ”läser”. Något annat vore omöjligt. Jag är ständigt kontaktbar genom ca sju kanaler samtidigt som jag sitter och pluggar. (Och då använder jag fortfarande inte Twitter!) Min tro på att jag skulle kunna vara mer motståndskraftig mot informationsstress eftersom jag är uppväxt med denna företeelse börjar falna. Jag ska nedan presentera vad jag möts av varje gång jag återvänder till datorn (vilket är sällan eftersom jag ständigt har min lilla Acer Timeline i knät)
Alltså, en Google deskbar med mail och RSS-läsare, Skype och MSN med ett antal konversationer på min toolbar samt Facebook och mina två bloggars stats i webbläsaren.
Jag försökte förra veckan övertala min nya bekantskap Karin att skaffa Facebook, jag som i min värld inte kan förstå hur man inte kan ha facebook. Tänk allt som denna nyföretagare missar! Hon sa, som flera gånger tidigare, bestämt nej och gav mig en anledning som fick mig att vara tyst. Hon berättade om sitt tidigare användande av My Space och all den tid och energi den tagit av henne och hur hon ansåg vinsten vara mindre än ansträngning. Jag köpte det.
Detta för mig åter till min fråga; Hur tillgängliga och transparenta orkar vi vara? Hur mycket tid är vi villiga att lägga på att kommunicera med omvärlden? Jag har svårt att förstå den vanliga människans vilja till detta, det har jag skrivit tidigare.
Förr förra fredagen trillade jag över ett gäng inlägg som fick mig att förstå. Det handlar om kommunikation, människors vilja att samtala och att ha en stolthet för sitt arbete. De nya kommunikationssätten underlättar gamla behov och minskar samtidigt informationsstressen samtidigt som de ökar den. Visst har vi förändringsmotstånd inom oss men vi försöker också hitta nya lösningar på våra vardagliga problem.
Alla vill inte synas och visst medför det en hel del stress av att dela med oss av våra liv till främlingar (Jag är den som är först med att erkänna att jag ibland drömmer mardrömmar om att blogga) men att kommunicera med vår omvärld ger oss nya personliga möjligheter. Sociala medier kanske inte kan rädda företag från dåliga rykten, men de kan ge de anställda ett incitament för att få dem att motverka det. Oavsett om företag väljer att kommunicera med sina kunder så kommer kunderna kommunicera i de sociala medierna om dem. (Ett roligt exempel finner ni här.)
Nu återstår bara att få resten av världen att förstå. Alla inom den digitala mediavärlden som jag talat med nämner de traditionella medierna (dagspress och tv) som en ytterst viktig aktör för utvecklingen. Förra veckan var jag hemma och pluggade på förmiddagarna, detta är ofta förenat med Efter tio i bakgrunden. Förra veckan diskuterade Malou bloggande och webb-hat. Citatet ”Det är ju inte bara tonårstjejer som bloggar. Nej, det är ju politiker också!” säger det mesta om den debatt som ägt rum.
Jag hävdar fortfarande att Karin måste skaffa Facebook, men att jag själv måste ta någon timme ledigt varje dag.