Kategori: Ungt kvinnligt företagande

Gästbloggande på samma ämne hos Entreprenörsjakten Växjö här.

Tydligen är jag i konstant behov av inspiration, för det var inte förrän igårkväll då jag var hemkommen från eventet ”Full koll” som idéerna började flöda igen. Men det är klart; EG-rätt och Nationalekonomi lämnar inte särskilt stort spelrum för kreativitet och fritt tänkande.

Eventet riktiade sig mot kvinnliga företagare i Kronoberg, främst med nystartade företag för att de skulle få lära sig sådant som är önskvärt att lära sig inför uppstartsprocessen. Talarlistan bestod av Karin Klerfelt, Victoria Persson, Boo Gunnarsson, Sofie Sjöstrand, Lena Hulth och Björn Sandberg (grym kille) och vi fick lära oss allt från att ta på oss rätt kostym i förhändlingar, få koll på affärsprocesser, nyckeltal, bokföring, hemsidor och anställningskostnader till att riva sönder affärsplanen och faktiskt göra något. Vad jag tar med mig från dagen, återigen, är: Sälj, sälj, sälj!

Under dessa event talas det om entreprenörskap, kreativitet, idéer och alltid att göra det NU. Du ska vara modig, självsäker, drivande och framförallt talas det om alla misstag du måste göra. Men hallå, jag då? Jag har inte gjort några misstag, jag planerar att fullfölja mina studier och inte hoppa av för att genomföra mina idéer NU. Jag skulle inte heller vilja påstå att jag kan entra ett rum med den pondus och självsäkerhet de beskriver att den kreative och drivande entreprenören har.

Mycket fokus ligger på idéer och många känner sig begränsade eftersom de inte kan likna sig vid den bilden av entreprenören. Men måste man verkligen starta företag för att vara entreprenör? Entreprenörsjakten tycker jag är inne på det spår jag skulle vilja se mer utav; Mer fokus på människor, mindre fokus på idéer. Jag tror att vi alla kan utvecklas genom att ständiga utmaningar och konstant feedback, jag tror att vi alla kan vara drivande på våra arbetsplatser. Vi ska definitivt inte kunna skylla på att vi inte kan vara inspirerade och drivna för att vi inte har ett företag vi planerar att starta och driva. Får vi inte kalla oss entreprenörer kan vi kalla oss intraprenörer.

Sedan är det klart att regering, landsting och kommuner vill få oss att starta företag eftersom de tjänar mer pengar på oss då.

Tidsbrist var rådande förra veckan, det var bäst att hålla sig till uppgiften för att inte lockas av mer attraktiva aktiviteter. Annars har jag min länklista för daglig inspiration.

Förra veckan återupptog jag mitt lönsamma men kostsamma inspirerande intresse.

Det blir fina julklappar i år som samtidigt håller mig avslappnad.

I veckan väntar: Projektplansskrivande för slutgiltiga projektet den här terminen, workshop i sociala medier och vidarespånande på kandidatuppsatsen.

Veckan började med en presentation för tio auktoritära medelålders män och kvinnor, jag var taggad och tillsammans fick jag och min partner dem att le. Jag har inga problem med att hålla presentationer för denna kategori, något som är mig förunnat.

Tjejen som presenterat med mig, och som även var ansvarig för presentationen, tycker jag att beter sig ytterst professionellt. Skulle jag inte veta hennes födelseårtal skulle jag inte tro att hon är just 19 år när hon självsäkert presenterar affärsmöjligheterna och synergieffekterna med sitt projekt. Vi diskuterade efteråt vår syn på oss själva och hon berättade att hon försökte slå bort tankarna på att hon är just en 19 årig liten tjej och att hon därför inte borde klara av det hon gör. Jag kände igen mig, så många gånger har jag tänkt de tankarna.

På eftermiddagen fikade jag en lång fika med en av mina nyaste bekantskaper, en 30 årig tjej som håller på att starta sitt egna företag som kompositör. Även hon berättade om tillfällen hon känt sig malplacerad, liten och utdömd vid motpartens första anblick.

Det är lätt att skylla på sin yttre beskaffenhet ”Jag är liten 20årig tjej, jag behöver inte kunna det här” , det gör det på något vis ok att inte lyckas och tar bort lite av pressen vi ambitiösa tjejer har som ständig följeslagare. Men för mig är det erfarenheten och kunskap om ämnet som spelar roll. Har du blivit kallad till ett möte för att presentera din grej så är det ju för personen/personerna är intresserade av vad du har att lära dem – inte för att de ska såga dig. Sitter jag och diskuterar organisationskultur och identitet med en äldre teknisktinriktad man är det mest troligt att jag kan mer om ämnet än honom. Det sitter helt enkelt i våra huvuden och det är vi som sätter begränsningarna när vi tvivlar på oss själva.

Jag har haft tur att jag fått jobbat med det här under min utbildning då jag flera gånger har fått jobbat för att få bort det första intrycket efter att ha klivit in ett rum – och lyckats. Jag har börjat lita på mina åsikter och kunskap, mycket tack vare både positiv och negativ feedback. Samtidigt så känner jag samma tvekan som ovanstående tjejer varje dag och gör allt för att undvika att bli uppfattad som ”en liten tjej” innan jag vunnit förtroende.

Vad jag såg igår när Maja presenterade Entreprenörsjakten var inte tveksamma ögonbryn hos åhörarna utan leenden och instämmande nickningar, och när Karin berättar om sitt företagande trillar jag av stolen – och då är inte jag lättimponerad. Båda de här två tjejerna gör så mycket mer än mig, och ändå känner de som de gör. Jag önskar de kunde se vad jag ser.

Och jag/vi uppskattar input från er kvinnor som överkommit detta i kommentarsfältet nedan.

Till er tjejer som skjuter er själv i foten då ni lever med begränsningarna i skallen rekommenderar jag det inlägg av Camilla Wagner som jag nämnde i föregående inlägg ”Hon kan knappast kallas kvinna”

”Jag vill hjälpa andra att starta företag” är något man stöter på allt oftare. Det är ju bra, men jag vill se fler starta företag med sina egna idéer/tjänster/produkter. Jag ska inte säga något eftersom jag själv är precis lika.

Vill ni se ett utdrag från min absolut sämsta projektinsats någonsin vid mitt absolut sämsta och minst inspirerade tillfälle någonsin kan ni se vad jag gjorde i somras här under Grrltech Supports film. (Själva projektet är helt underbart, men min energi/tid under projektet var minst sagt bristfällig.)

Och vill ni kvinnor läsa ett alldeles underbart inlägg om Kvinnor och Makt av Camilla Wagner ska ni läsa ”Hon kan knappast kallas kvinna” . Taggande.

Ny vecka, nya uppdrag. Vi börjar med en pitch för Växjö Kommun. På med säljarhatten!

Jag återkommer när jag fått upp ångan igen.